Jag heter Christina Hansson och är utbildad leg sjukgymnast sedan 1993.
Jag har under hela min yrkesverksamma tid arbetat med personer som har mycket omfattande funktionshinder, både fysiska och psykiska men även kognitiva.
Mötet med dessa personer och deras, för många utomstående, oerhörda svårigheter, har gett mig övertygelsen om att människan besitter en egen unik kraft till förändring och att det gäller att ha tid, tålamod och engagemang i sitt arbete för att kunna hjälpa.
Jag har alltid varit mycket intresserad av människor och vårt beteende. Efter min sjukgymnastexamen (Karolinska Institutet) läste jag neuropsykologi vid Uppsala Universitet.
Jag har sedan barndomen hyst ett mycket stort djurintresse och även fascinerats över människans samspel med häst och hund. Att kunna kombinera detta intresse och denna fascination med mitt yrkesliv blev en dröm som gick i uppfyllelse direkt efter min examen. Under 1993-2007 arbetade jag med ridterapi som komplement till sjukgymnastisk behandling under mina dåvarande anställningar som sjukgymnast vid Habiliteringen i Uppsala/ Hågaby Vårdhem samt vid Vuxenhabiliteringen i Malmö, Region Skåne. Från 2007 – och i skrivande stund arbetar jag med mina hundar som resurs i det sjukgymnastiska eller neuropedagogiska behandlingsarbetet.
Jag anlitas av olika assistansbolag för att utbilda och handleda personal. Jag anlitas även av personer med omfattande funktionshinder, eller av deras närstående, för att göra bedömningar av funktionsförmåga samt komma med råd kring träning och stimulans. Även om företaget har sin bas i Skåne har jag uppdragsgivare över hela Sverige samt även i Danmark.
Med Neurokompetens i Skåne vill jag sprida budskapet om att se möjligheter i varje människa istället för svårigheter.
Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna honom där han är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mycket mer.Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
Sören Kierkegaard